Ja, är det inte spännande hur vi tar morgondagen för givet, som om det är helt hundra procent säkert att vi kommer att vakna upp till ännu en solig morgon med nya problem? We worry about tomorrow like it is promised. Har jag någonsin berättat om att jag upplever en rädsla varje gång det är dags att gå och lägga sig? Kanske inte. Det är få som vet, knappt jag ibland. Jag har så svårt att få bukt på känslorna bara. När klockan börjar närma sig 23 så vrids allt om i kroppen, påminner mig själv om att det är dags att stänga ner allt: samtalen och känslorna. Då får jag istället någon sorts panik som gnager. Som också gör att jag bara vrider och vänder på mig i flera timmar och sedan resulterar i att jag somnar runt fem-sex på morgonen. Intressant nog, så somnar jag utan några större problem om jag har pojkvännen här eller är hos honom. Som att jag kan slänga in handduken för en stund och låta honom ta över. Men ändå är jag rädd för att aldrig vakna igen.

 

Men för att övergå till ett annat spännande ämne: vardagshjältar. Har ni koll på några sådana? De som gör avtryck i världen genom att tro på sin sak. Jag har alldeles nyss läst ut 101 historiska hjältar som är Ola Larsmos och Brian Palmers porträtt av etthundraen hjältar som kämpat för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Vår lärare i både religion och samhäll försöker alltid knuffa oss i rätt riktning, vare sig vi håller med honom eller inte. Alltså att vi ska stå på oss. Men boken har tagit upp händelser från förr (första- och andra världskriget) fram tills nu och det är otroligt hur långt vi kommit i utvecklingen, men ändå står stilla. Jag ska försöka se filmen Pay it forward efter jag skrivit det här inlägget, men klockan är så pass mycket att jag kanske, eventuellt förhoppningsvis, hinner somna efter en stund. Vad jag tror är tanken med filmen är: hur kan DU/VI/JAG förändra samhället till det bättre? Det som gör det så svårt för mig nu eftersom jag har läst den andra boken är att man får känslan av att dessa hjältar var "extraordinära", unika, annorlunda, en speciell sorts människor. Inte som du, inte som jag. Det är nog till viss del sant! Men de var ju trots allt bara människor, som du och jag. De upplevde också rädslor. Många av de här personerna jag läst om har ju haft stora sociala rörelser bakom sig som hjälpt dem, Laura Pollán Toledo till exempel (Kvinnor i vitt, Amnesty, Googla gärna). Nåväl, det är inte alltid de största dåden som är de viktigaste.

 

Men vad kan vi egentligen göra för att hjälpa samhället? Vi har ju nyss haft påsk där temat är "Att ge sitt liv för... någon annan". Kan man ändra det till att ge sitt liv till någon/några/något annan/andra/annat? Det tror jag. Vi alla påverkar samhället på sätt och vis i större utsträckning än vad vi tror... Allt ifrån våra konsumtionsmönster, hur vi så att säga "röstar med våra plånböcker" till våra vardagsval hur vi uppfostrar våra barn, vad vi stoppar i munnen, vilka åsikter vi uttrycker och inte minst HUR vi uttrycker dem. På sätt och vis, vare sig vi är medvetna om det eller inte, och vare sig vi vill eller inte, så så deltar vi i en utveckling för ett öppnare, nyanserat, omsorgsfull, komplext, inkluderande, empatiskt, demokratiskt samhälle.

 

Tror nog också framförallt på hur vi väljer att bemöta människor påverkar samhället, lite anknytning till Pay it forward-filmen. Det kanske påverkar mer än vad politik gör?

 

Sätter stopp på tankarna här. Har skrivit av mig och är redo för att studera lite schizofreni inför den där vetenskapliga uppsatsen, samt avsluta mitt arbete om nutida manliga ideal i jämförelse med antikens Grekland. 

Puss, selfie time! Börjar få den där lejonmanen jag är ute efter. Tror det är lite på grund av Silican jag äter! Eller placeboeffekt, vad vet jag. Nöjd börjar jag åtminstone bli.