Fnissar hysteriskt för mig själv. Hittade alla mina ps1-spel häromdagen! Oturligt nog har jag inte kvar själva konsolen, den var väldigt välanvänd må jag säga. Jag menar - när man har spelat så mycket att man till slut måste ställa något tungt på luckan för att kunna spela, ja, då har det använts. Det som gjorde mig ledsen var dock att jag har Digimon World originalspelet kvar och nu blev jag så sugen på det igen. Jag var så pass ung att jag knappt förstod vad mina uppgifter var i spelet när jag höll på, jag ville bara ta hand om min Digimon, låta den utvecklas och springa runt och leka. Visserligen vill jag det med, men är fortfarande nyfiken på hur det skulle ha slutat. Men vet ni vad? Min kära man är en riktig trollkarl, en riktig Gandalf (fast inte så grå och skäggig <3) ska försöka att lösa mitt problem så att jag kan spela igen. Han fixade ju så att jag kunde spela Pokemon, vilket jag gjorde konstant i två veckor och spelade ut cirka alla spel jag hade. Nu är det dags att bli barn igen känner jag och känna den där fantastiska nostalgikänslan som pirrar i hela kroppen. Eller ja, inte nu, men till nästa helg!

 

Minns fortfarande hur arg jag var när jag hade lagt ner ordentligt med tid på min kära kompanjon till Digimon. Tränat den, skött den omsorgsfullt ... Så blir den en Numemon!? En grön bajsätande kletig klump? Den gjorde ju ingen nytta! Så jag dödade den med flit för att få börja om och försöka få något roligare. Haha, vad hemskt det låter! Men ser ni? Tror ni verkligen att man vill ha en sådan här!?