Woho! Har tagit ett litet steg framåt! Brukar vanligtvis bara vilja vara för mig själv om kvällarna. Inte prata med några andra förutom familj och nära vänner. Men idag kände jag att jag behövde ta tag i mig själv lite. En bekant jag pratat med ett bra tag har länge frågat om inte vi åtminstone kunde prata på Skype, att höra varandras röster gör ju så att det känns som man är lite närmare vänner än man faktiskt är (är det inte så?). Jag har alltid sagt nej, har helt enkelt inte orkat. Men nu har vi spelat ett tag och pratat samtidigt - var faktiskt inte så läskigt som jag trodde. Så nu känner jag ingen skräck över detta längre. Jag vet egentligen inte vad jag har varit rädd för från början om jag ska vara helt ärlig.

 

Det är nog det där med att känna att det blir tryckt stämning för att man inte har något att prata om. Jag har aldrig någon lust att pressa ur mig frågor, tvinga mig själv att konversera. Det fungerar inte så. Det ska bara flyta på naturligt. Därför trivs jag så bra med mina nära - de tvingar mig inte att vara social 24/7. Men kvällens samtal var avslappnat, vi satt ju faktiskt och spelade ihop. Trodde jag skulle få koncentrera mig mer på att höra honom än vad jag faktiskt gjorde, det kanske låter elakt, men han är skåning. Den där grova skånskan som låter mer som danska gör att mina öron vibrerar. På riktigt alltså. Dessutom så skäms jag ganska mycket över min Bert Karlsson-västgötska och det gör att jag helst håller tyst.

 

Jag känner att min röda tråd blir alltmer transparent, så jag ska nog sätta punkt alldeles snart. Läsa lite, trötta ut hjärnan. Ville bara kommentera mitt lilla framsteg.