Försöker bara förstå varför jag slutade att fungera alldeles nyss. Varför varenda liten försvarsmekanism sattes i gång. Kraven jag har för mig själv är kanske aningen för stora och det framkallade jag kan inte-tankarna och sedan la jag av. Allt blev svart, väggen blev intressant och där satt jag. Orkade inte. Omvärlden känns så oändlig, det är den ju också så jag har ju delvis rätt att känna så. Jag har ingen plats här, tänkte jag medan jag tryckte bort ett dokument med femtusen ord i. Men varken bortträngning eller förnekelse borde få trycka ned mig så här, jag brukar ju stå för att om jag vill så kan jag. Gah. Dagdrömmer och skjuter bort allting. Tar det imorgon, säger jag och skrattar för mig själv. Typiskt. Försvaret vann igen.

 

Det kanske inte är optimalt att försöka lösa alla världens problem och uppfylla drömmar mitt i natten. Söndagsdeppigheten ligger fortfarande och gror, eller är det kanske blodsockret som är lågt igen? Vem vet. Vill bara skrika in i en kudde och lägga mig i fosterställning. Hur börjar man ens med något?

 

Nej, nu får jag ta och ge mig. Skärp dig, kvinna! Det är dags att knuffa bort ångesten. Det är faktiskt så himla många saker som är fina som jag kan tänka på istället - det är ju trots allt bara på kvällarna jag får den här existentiella krisen. Jag borde tänka på hur fint det var att vakna igår (men det känns som idag), med en sekunds ögonkontakt för att sedan somna om igen med ett leende över hela ansiktet. Att jag på onsdag kanske ska få se en kär vän igen, utan att det behövde gå en evighet mellan gångerna. På tisdag börjar vi planera en äkta myshelg på riktigt med de som spelar alldeles särskilt stor roll i mitt liv. Sådana saker borde jag fylla tankarna med istället eftersom ångesten jag har just nu egentligen bara grundar sig på att jag vill ta hand om alla, men känner mig inkapabel, hjälplös. Jag kanske inte har råd att skicka alla jag älskar på en två veckors semester till Hawaii, men jag tror (hoppas) inte att det är vad de kräver av mig. Livet är inte som sims, jag kan inte ge tio presenter om dagen bara för att behålla en livslång vänskap. Dock kan jag ge en miljon komplimanger, kramas och vara allmänt mysig.

- jag kan även stå och skrika åt en stol för att den är i vägen och elda upp köket när jag ska göra en äggröra.