Alltså, vet ni hur mycket jag har fått gjort idag? Hur många steg framåt jag ens har tagit? Nej, det är klart ni inte vet, därför ska jag berätta det alldeles nu!

De som känner mig vet att jag inte ringt ett samtal på hur många år som helst. Jag har tagit hjälp på andra sätt (mejlat, sms:at, frågat andra etc) men idag fick jag liksom klara mig själv. Köpte en ny telefon, min förra gav upp allt hopp om evigt liv tror jag. Försökte jag starta Instagram och tryckte på volymknappen (eller råkade komma åt skärmen alls, för den delen) så dog hela telefonen. Vid 67% batteritid så slutade den att fungera för att det var för dåligt med ström och hur mycket jag än laddade den så ville den inte. Jag gav helt enkelt upp. Sedan lyckades jag få tag i en Samsung Galaxy S6 till ett OK pris. Tror ärligt talat att min kära partner slitit av sig håret för att försöka förklara för mig vad som är ett vettigt val. Jag förstår bara inte det här med abonnemang och telefoni, det är alltid pappa som tagit hand om det åt mig. Men nu är jag liksom vuxen? Vafan, när hände det? När behövde jag ta eget ansvar?

Svaret är: Nu. Fick otroligt mycket stöd idag när vi gick till både Telenor (som var så otroligt dryga att de borde få ett eget inlägg) och sedan Telia. Nu sitter jag här och är övernöjd med livet. Men i allt detta så fick jag byta telefonnummer (går och rabblar det om och om igen för att lära mig) och även säga upp mitt tidigare abonnemang. Där kom kruxet - jag hade väl givetvis kunnat gå in till Telenor och säga hur läget var. Men är lite för snäll för att kasta det i ansiktet på dem. Så efter ett djupt andetag ringde jag kundtjänst och de var hur trevliga som helst. De botade min telefonsamtalsångest lite.

Men inte nog med det! Gjorde en annan sak som jag längtat efter men som jag också vet kommer bringa mycket negativitet. Huvudsaken är väl att jag är nöjd med mig själv, right? Jag skrev ett inlägg om liknande saker för ett litet tag sedan, men vågade aldrig riktigt publicera det. Tänker däremot göra det idag, men först förklara vad jag tjôtar om. JAG HAR BÖRJAT TÖJA MINA ÖRON! Så, nu var det sagt. No hate.

Utdrag ur mitt inlägg "Finns jag till för att pleasa dig?"

"Fick en negativ wow-upplevelse häromdagen. Satt i mina piercingdrömmar as usual och mitt nästa projekt är att skaffa cheeks. För det första så tycker jag att det är otroligt vackert, till och med lite gulligt i vissa fall, men också för att jag alltid haft problem med mina egna kinder. Jag känner mig lite som en hamster i många fall och ett tag försökte jag att banta ner mig men givetvis är det inte fett som är problemet. Det är mitt okben (kindben) som är skapt så. Lite rundade, eller hur man vill förklara. Ingen Angelina Jolie helt enkelt. Med cheeks så kan jag åtminstone få illusionen av att mina kinder dras in lite, och det nöjer jag mig gott med...

Pratade med en vän om hur jag ändå övervägde att skaffa det. Han svarade sedan "Okej, men det är inte min favorit, så du vet"... JAHA? Och vad menas egentligen med det? Finns jag till för att pleasa dig? Existerar jag för att bara vara snygg för honom att se på? Visst, det var säkert bara vänligt menat. Men jag tände till lite på det, vad fasen ... Det är inte bara han, en annan vän bad mig att aldrig börja töja öronen för att "du är fin som du är, jag vill inte se dig annorlunda". MEN DET ÄR VÄL MINA ÖRON? Det är sällan jag skriver i Caps Lock av ren frustration. Men snälla, låt mig göra vad jag vill med min kropp."

Det är så kul, hur folk reagerar. Hur många gånger har jag inte fått höra "du har fördärvat ditt liv med dina tatueringar!" trots att jag bara har lite på vänsterbenet? Om jag råkar börja jobba i affär, ska jag gå utan byxor då? Näe, tror inte det. Då säger jag nog upp mig på plats.