Uuuuh, det är så stört hur kroppen fungerar, eller åtminstone min. Sitter och är frustrerad, på gränsen till arg, för att jag vill ta tag i något och kunna beta av det och slappna av. Men i samma stund sitter jag och tänker "jag har tid imorgon" och har noll ork att göra något. Jag orkar inte ens gå till köket och göra citronvatten. Fast egentligen känner jag mig inte trött alls, mer än mentalt då. Om jag ska vara helt ärlig så borde jag inte göra något alls mer än sova just nu. Klockan är snart midnatt, ingenting jag gör nu kommer att bli fullt så bra som imorgon när jag är utsövd och motiverad.

 

Men det stoppar mig ju inte att tänka, right? Det är jag bra på 24/7. När jag inte är hemma och ensam på mitt rum så är tankarna inte fullt så utspridda, men just nu är det totalt kaos. Har försökt att sortera ut det viktigaste och sätta allting i mentala fack, men det går sisådär. Ibland vill jag bara prata med någon, inte för att de ska lösa mina "problem", men mer för att jag själv ska kunna höra hur det låter när jag analyserar mig själv. Ibland när jag pratar med min partner om saker och ting kan jag känna mig lite lugn och mjuk på insidan, han är en otroligt bra lyssnare. Då kan jag också oftast höra hur otroligt onödiga orosmoment jag kan skapa i huvudet. I torsdags försökte jag förklara för min mor hur jag kan känna ibland, men det är så otroligt komplext. Jag kan inte sätta ord på det, eller om jag inte kan hitta rätt känsla. Det är konstigt, jag känner mig onormal men det är intressant!

 

Under en lektion kan jag sitta och lyssna på handledaren som står och pratar om något. Jag känner att jag är där, sitter på min stol längst bak i klassrummet, men sedan kan jag börja att flyta iväg mentalt. Ibland börjar jag att tänka på annat, sedan försvinner jag. Jag känner att jag existerar, men jag är inte där. Ibland frågar jag mig själv om allt runtomkring mig verkligen är där eller om jag är på en annan plats. Jag antar att jag går ganska djupt in i mig själv. Jag vill tro att det är så här meditation känns, fast ändå inte. Det är lugnande att bara försvinna, men kanske inte så praktiskt under lektionstid.

 

Men det blir värre. Under en diskussion mellan fyra ögon kan det här hända också, jag ser in i ögonen på personen framför och försvinner. Jag hör vad som sägs, jag vet ärligt talat inte om jag svarar, nickar på sin höjd. Ibland kan jag tänka "märks det att jag inte är här?". När jag menar att det blir värre, så kan det här hända när jag kör bil själv. Aldrig med någon annan i bilen alltså. Jag är medveten om allt runtomkring, men jag känner inte att jag är där. Sist det hände så fick jag å andra sidan reda på att jag inte är farlig i trafiken - jag bromsade för en liten mus som sprang över vägen. Men jag förstår inte - hur kan jag vara här, men inte riktigt här?

 

Någon mer måste väl känna likadant. Är så nyfiken på vad det här handlar om, om det är en bieffekt av ångest och oro eller om jag faktiskt bara är en svinduktig meditatör när jag minst anar det. Jag kan ju nämligen framkalla det här själv, det är inget som bara händer. Dessutom är det skillnad på när jag "försvinner" och när jag bara sitter i andra tankar. I det sistnämnda (som för övrigt händer ganska ofta) så är jag mer lättväckt, det räcker med en blick så kommer jag tillbaka ur dagdrömmarnas värld. När jag försvinner in i mig själv blir jag aningen okontaktbar även om jag svarar.

Nu förvirrar jag mig själv ännu mer, men jag har satt ord på det och kanske kan utveckla det här för någon. Spännande!

 

Har för övrigt vant mig otroligt mycket med det här rosa håret. Nästan så att jag får inte ångest över att gå tillbaka till blont igen, haha! Usch, vad jag önskar att jag kunde komma över det där med förändring. Att ständigt vara rädd för det, vill säga.