Att vara normalkort
Hur är livet som normalkort? Jo, det ska ni allt få veta...
Jag är 161 centimeter lång, en meter och sextioen centimeter låter otroligt mycket kortare. Illusioner. Eller så är det bara jag, förmodligen stämmer det. Jag är den i Aschs experiment som svarar fel och tror att jag har rätt, faller inte för grupptrycket. Tror bara att allt är en kuggfråga. Visserligen så är det ju det i det här fallet.
Kort för er som inte vet vad Aschs experiment är:
En volontär befinner sig med en grupp människor i ett rum. De andra vet att de ska svara fel på frågan de får - vilken linje som är längst. Den volonterande har däremot inte fått några anvisningar utan tror att alla därinne är med på uppgiften. Själva experimentet handlar om att få reda på om "försökspersonen" svarar rätt eller fel med flit för att resten av gruppen är mer eniga om de andra linjerna än den som faktiskt är rätt.
Gjorde jag det mer komplicerat nu?
Rätt svar är C, men alla andra svarade B.
Men nu tappade ju jag tråden här litegrann - nackdelen med att vara normalkort i pojkvännens lägenhet konstruerad för jättar är många. Upplevde alldeles nyss att jag inte nådde ner till golvet när jag tappade toarullen, bad honom att inte skratta när jag hade virat ihop den själv. Det blir aldrig bra. Skojar inte när jag säger att den rullade hela vägen till andra sidan badrummet och jag valde mellan att dra i den stackars rullen så att den i princip blev tom eller luta mig framåt och landa på ansiktet. Mhm. Toastolen sitter så högt upp att jag dinglar med fötterna. Hur tänkte de där?
Och i köket når jag bara den första hyllan, andra hyllan om jag står på tå. Men tredje och fjärde? Nope, dem ser jag knappt. Har övervägt att köpa en pall. Kanske vore vettigt.
Nope, nu ska jag spela. Min kära installerade Dungeon Keeper 2 åt mig igår så nu har jag något att göra ett tag, whoop whoop!
