Ja, jag kan inte göra mycket annat än att skratta åt mig själv idag. Hur mår jag ens? Kan inte hitta rätt ord för fem öre. Bitter? Det är vad mannen försöker förklara det som. Kanske stämmer, men bara litegrann. Han sitter och spelar The Witcher 3 och huvudkaraktären har ett fint moment med världens sötaste redhead. I vanliga fall skulle jag sitta och vara helt nerkärad i scenen, men nu gav jag ett argt sneglade och utbrast "Ja men gud vad puttinuttiga de är!". What? När blev jag en bitterfitta? Sitter dessutom och småspelar Theme Hospital och skäller ut mina döende patienter. Kan de inte bara vänta fem minuter? Varför kommer de till sjukhuset så sent? Dör de med flit? Har jag för lite blommor? Det är tur att det bara är ett spel. Illa om folk springer runt med ruttna magar och uppblåsta huvuden och dör för att jag har en blomma för lite i ingången.

Nåväl, snart är helgen över... igen. Känns bara som att helgerna blir kortare och det är hemskt. Har dundermycket att göra nu de kommande dagarna, en psykologiinlämning, tre långfilmer ska analyseras och sedan blir det ett grupparbete om filmtemat. Trodde att jag skulle bli ensam, men icke. Gör inte så mycket, förhoppningsvis kan vi dela upp det ganska bra så att jag slipper göra allt.

Hemma ligger en yodamössa och förmodligen ett piercingsmycke till mig. Längtar till att få testa båda och sitter här och överväger om håret ska färgas rött i veckan? Det vore något. Lite obekväm med tanken att jag kommer att vara dassrosa i huvudet när färgen tvättas ur, men å andra sidan gick det ju ganska smärtfritt förra gången. Gillade det röda. Men vill inte ha det för länge. Mitt kontrollbehov står inte ut med en evig förändring, haha.

Igår körde jag bil hela dagen ungefär, vilket medförde kramp i handlederna. Det var världens storm hela vägen till Lidköping och hela vägen hem, så min lilla bil drog hela tiden åt sidan. Nackdelen med en liten bil kanske? Men å andra sidan ser jag knappt över ratten på stora bilar. Jag vet givetvis att det mesta går att lösa genom att höja sätet, men vet ni vad? DÅ NÅR JAG INTE NER TILL PEDALERNA. Hmf. Nåväl, blev ett kort 30-årsfirande för oss men jag är glad att vi åkte. Känns fint att krama om sina vänner och faktiskt visa att även om man är superdålig på att åka och hälsa på så finns man där. Nu lär jag ju inte åka dit på ett tag igen, men vi pratar åtminstone varje dag. Det är alltid något, right? Har tjatat på mig själv att vårda mina relationer bättre, nio av tio gånger är det folk som hör av sig till mig. Känns inte rätt.