Stapplade nyss runt som en liten femåring med blicken riktad rakt uppåt. Stjärnorna var vackra idag, inte jättesynliga, men fortfarande så att jag hade nytta av det. Promenerade runt lite på parkeringen, sedan hamnade jag här. Helghandlade på en måndag, det blir bara tidigare och tidigare. Fantastiskt.

Vad är det med mig och att bli så där otroligt sentimental om kvällarna? Hittade ett gammalt album från -06 av Three Days Grace och minns det som om det vore igår jag gick på högstadiet och kramades livet ur mig med ångest i hela kroppen, vad skulle det bli av mig?

Här sitter jag nu. Vill väl säga att jag har det ganska bra? Vad utgår man egentligen ifrån? Jag vet inte. Sitter och saknar att vakna klockan fyra på morgonen, med hans ansikte vänt mot mitt och hans armar om mig. Man ligger där och slumrar och njuter av nuet. Jag upplever sällan nuet så tydligt som då: när allt som hörs är våra andetag och allt jag kan känna är fasen vad bra detta är. Fasen vad bra morgonpussarna är, handen som glider över höften när vi går förbi varandra och huvudet på hans bröstkorg om kvällarna. Men istället får jag skeda laptopen i natt. Oh well, värre kunde det ju varit. Kunde varit datorlös. Borde döpa datorn så att jag kan prata med honom i natt … Berthold? Eller? Några tips?

Nåja! Ska försöka få mig lite sömn, lär vara slut imorgon hur det än blir. Längtar, men vill få det överstökat, haha!