Jag blir orolig för mig själv när jag mår så här. Så här innebär alltså att jag är 100% off och att leva i nuet känns så långt borta. Jag är inte riktigt medveten om min egna existens. Detta beror visserligen på att jag knappt varit ute idag och bara haft näsan i boken, ibland tittat upp för att läsa igenom en powerpoint eller lyssna på föreläsningar på YouTube. Jag visste inte att det var så mentalt ansträngande att egentligen inte göra något? Eller gör jag så himla mycket? Hur tar hjärnan in information, för det är väl ändå det jag blivit dränerad av? Jag antar att jag samlat på mig så himla mycket information och att det är anledningen till allt. Det ska bli skönt att stänga ner allt och sova snart, det är ovanligt att jag gör det klockan tio en vanlig vardagskväll.

 

Men en annan sak som är rolig är hur mycket man känner igen sig i saker man läser. Det senaste var om det humanistiska perspektivet och psykologen Carl Rogers personlighetsteori och terapimetoden (ni känner väl till KBT?). KBT, som står för kognitiv beteendeterapi, är något jag fått jobba med mycket själv. Under min tid på BUP så var det allt det gick ut på, och det fungerade. När jag till sist slutade där så har många hjälpsamma metoder legat kvar i tankarna och jag tror ärligt talat att jag använder mycket av det varje dag. Till och med i bloggen.

 

Nåväl, Rogers delade in självet i två delar, realsjälvet och idealsjälvet. De är ganska precisa i både namn och förklaring.

Realsjälvet handlar om den du vet att du är. Tankar, idéer och föreställningar om dig själv. I mitt fall så vet jag att jag är ganska duktig på att skriva, särskilt när det väl gäller. Jag är omtänksam, sätter andra före mig själv och ibland tar det ut sin negativa rätt. Jag borde träna lite mer för att hålla dåliga tankar borta...

Idealsjälvet är den du vill vara. Jag är duktig på ord och skrift, skulle gärna ha det som ett projekt vid sidan av. Jag är för empatisk. Jag vill träna mer.

 

När realsjälvet och idealsjälvet sammanfaller så talar vi om kongruens. Det är det vi alla vill uppnå, right? När man är den man vill vara. Då kan man ju inte må dåligt. Eller jo, yttre faktorer räknas väl in. Men rent allmänt - då är man sig själv, så att säga. Inkongruens, däremot, är ju dess motsats. När realsjälvet och idealsjälvet faller isär och man inte uppnår det man strävar efter. När man tycker att man är annorlunda mot vad man vill vara. Detta hänger utan tvekan ihop med vårt psykiska mående, hög grad av kongruens leder till bättre psykisk hälsa och hög grad av inkongruens leder till sämre psykisk hälsa – forskning visar på depression hänger ihop med detta. Det känns ju så himla självklart det här.

 

Men det är också det som skrämmer mig lite, jag känner igen mig. Vem som helst skulle göra det. Ena dagen är jag stolt över den jag är, upplever villkorslös kärlek och blir älskad för den jag är och inte för mina prestationer. Det är också en tanke Rogers hade - enligt honom gynnas kongruens av en fostran präglad av villkorslös kärlek. Sedan hittar jag bara fel på mig nästa dag, som jag inte alls tänkte på dagen innan. Jag borde läst på lite mer om det här, jag borde pratat mer med den här personen, jag borde lett mot en främling, jag borde börjat ett samtal, jag borde tränat mer, jag önskar jag vore smartare, snyggare, bättre ... Ja, ni vet. Det där typiska. Vad är det egentligen som gör att man kan vända på en femöring? Just idag går jag inte in djupare på det. Vissa dagar kan jag sitta med världens lyckorus, för att en halvtimma senare vara totalt apatisk. Det är fascinerande.

 

Oh well, lite sömn på allt plugg så kanske jag kommer ihåg det här ännu bättre! Ska iväg på en fika imorgon och vara lite social. Ska bli skönt att komma ut och inte bara sitta hemma och dunderplugga. Längtar redan efter helg, kramar, god mat och spel. Vill vakna upp till ljudet av kaffebryggaren, gå upp utan att vara helt vaken och få den där morgonpussen. Jupp. Hämtade förresten ut den här boken som jag ska orka börja läsa så fort psykologiprovet är över!