Jäktad är bara förnamnet. Fick en bloduppstötning alldeles nyss och det påminde mig om att jag borde ringa läkare, men det hinner jag inte med imorgon. Får ingenting att passa in på rätt plats och så fort jag försöker planera så får jag ont i magen - den här veckan är redan för mycket och det har bara hunnit gå en hel dag. Det kanske löser sig med några djupa andetag, men i själva verket vill jag bara ha någon att bolla mina tankar med. Men är någon vaken nu? Nope. Bara jag.

 

Igår började jag dagen med jobb. Sedan sprang jag tre vändor till Maxi för att köpa ett kuvert, springa tillbaka och plocka ner böckerna som min klasskompis köpt av mig och sedan sprang jag tillbaka. Efter det var det dags för en misslyckad chatt med engelskaklassen - vi har helt enkelt inte riktigt lärt oss hur vår nya lärplattform fungerar. Bättre lycka nästa gång! Sedan var det kväll, jag fick panik och nu sitter jag fortfarande här. Jag borde läst lite psykologi, jag har prov nästa vecka. Men då påminde jag mig om så mycket annat, som att jag måste åka och hämta flyers idag eftersom jag ska jobba nästa vecka, att det är dags att planera helgens middagar och att jag verkligen måste åka och köpa en skurhink. Livet är hårt.

 

Idag ska jag upp sex, klä på mig, äta och åka iväg för jobb. Sedan måste jag kasta mig vidare och dona med ännu mer ärenden. Sedan ska jag hinna plugga på det? Jag vill bara gråta. Gah. Har visserligen fått lite mattehjälp, så jag borde inte klaga.

 

Mina ögon är rödsprängda, borde jag sova?